Jag har en vän,
han kallar sig lurige Sven.
Ingen känner honom bättre än jag,
vi möts nämligen varenda dag.
Vi klär varandras tankar i ord,
lägger korten på vårat bord.
Ser varandra längst inne,
Upptäcker spåren från ett avglömt fornminne.
Inte vet väl vi vad kärlek är,
vi är ju olika som några blåbär.
Därför låtsas vi att vi vet,
låter det vara vår lilla hemlighet.
Tillsammans pratar vi om dagen,
vandrar runt runt i hagen.
Där skulle vi flyga hand i hand,
och låta jorden långsamt gå upp i brand.
På kvällen skiljs vi åt, jag och Sven,
min ende, riktige, käre vän.