Jag trycker mina läppar mot hans nacke och mina bröst mot hans skulderblad, stryker tummen över hans bringa och lyssnar. Vi andas i takt, djupa, lugna andetag. Gryningsljuset sprider sig i rummet och jag trycker honom mot mig, kysser födelsemärkena i nacken. Det är tre stycken på rad, likt Orions bälte. Han vaknar och tar min hand, flätar ihop våra fingrar och jag känner hur han ler. "God morgon" viskar jag i hans öra, han säger inget, bara ler. Vi ligger där en stund och andas i takt, alstrar värme under täcket med vita påslakan i bomull.
Han vänder sig om och ser mig i ögonen, stryker min kind med sin grova hand. Hans ögon är blå som ett hav av förgät mig ej. "Det är dags att vakna nu", han säger det med morgonskrovlig röst och jag skrattar lätt, "men jag är ju redan vaken". Han stryker mig över kinden igen och ser på mig med sorgsna ögon, "nej, det är du inte, du måste vakna nu." Hans grova fingrar stryker över mina ögonbryn och följer käklinjen fram till mina läppar, han för tummen över min underläpp och jag kysser den försiktigt. "Vakna?" jag skakar lätt på huvudet, "jag vill inte vakna, jag vill vara här."
"Här?"Hans hand stannar på min kind och han rynkar pannan, "det kan du inte" han ser på mig med tårfyllda ögon, "det får du inte". Hjärtat kryper ihop i bröstkorgen och tårarna tränger fram, "jo det kan jag!" jag reser mig på ena armbågen och stryker med skakig hand undan lockarna från hans panna, "det får jag visst, jag är vuxen nu, jag får göra vad jag vill." Han ler ett sorgset leende och stryker mitt morgonruffs bakom örat, "jag vet att du kan och att du får göra vad du vill, men jag då? Spelar det någon roll vad jag vill?" Förvirrat ser jag honom i ögonen, kan inte förstå vad det är han menar. "Jag vill inte att du ska vara här, förstår du det?"
Jag förstår inte.
"Du kan inte vara här och du får inte vara här för jag vill inte att du ska vara här, inte än." Han lägger båda händerna runt mitt ansikte och drar mig ner mot sig, jag sluter ögonen och låter mina läppar möta hans. Det var så länge sedan sist.
När jag öppnar ögonen är han borta, kvar finns blott ett minne av vad som varit och en tår letar sig åter ner längs min kind. En hand stryker bort den, inte lika grov som hans, den är len och har långa, smala fingrar. "Vad gråter du för?" Jag vrider huvudet åt sidan och ser in i ett par oroliga, whiskeyfärgade ögon, jag ler och skrattar urskuldande, "åh det är ingen fara, jag drömde bara att katten dog." Mannen vid min sida skrattar och drar mig till sig, jag lägger mig på sidan och låter honom kyssa mig i nacken. "En dag" tänker jag "en dag kommer jag att stanna."
Vikt min första origami fågel har jag gjort också. Fast jag tycker nog mest det ser ut som en pegasus.
Med vänliga hälsningar
Hon som sitter i sängen och tar kort på kort på kort bland snorpapper, lim och saxar.
Nu ska jag hitta på något jag aldrig ätit förut så kan ni kika på dessa bilder från min promenad.
Nu ska jag lägga från mig datorn och dricka en kopp jordgubbste. När jag gjort det ska jag fortsätta läsa Niceville som jag fullkomligen älskar.
Ha det gott folks
Soffa Gardin Påslakan Avlastningsbord Soffbord Ljushållare Klocka Säng Jordglob Rosor
Och ursäkta för alla brusiga mobilbilder men det är Johans vecka med kameran så att, delad vårdnad vet ni.
Två och en halv timme senare har jag även en kjol i min garderob, ett klädesplagg som är en stor bristvara i min något bekväma klädsamling. Jag blev dock väldigt nöjd för att aldrig ha sytt en kjol förut, än mindre utan mönster, men i likhet med klänningen så måste man dra kjolen över huvudet och knöla sig i den. Lite jobbigt, men skam den som ger sig. Kläderna är skräddarsydda efter mig i alla fall.
Nu får det hur som helst vara nog med pyssel och knåp för idag så jag ska gå ner och laga lite mat, ta mig en dusch och sen ta det där fotbadet som jag nämnde förut och slå mig ner framför Arn.
Ha en fortsatt trevlig kväll folks.
PLUS 
PLUS 
PLUS 
Min bäste ovän
”Nu vet du.”
Hon såg på mig med de där ögonen, de där ögonen som liksom brände sig in i mina. Min mage vände sig ut och in och jag trodde jag skulle kräkas. Känslan var så kraftig att jag fick vända bort blicken, slita bort den från de där ljusblå irisarna och det genomträngande uttrycket i hennes ögon. Min hjärna var tom, som bortblåst på tankar och mina läppar kunde inte forma ord. Det var chocken som satt sig i min mage, i min hjärna, i mitt hjärta och ingenting tycktes längre meningsfullt. Orden hade kommit av sig själva, som skummet forsar fram över sötvattnet i forsen, utan slut och förevigt kvardröjande. Ekot av meningen och de där tre sista orden hade etsat sig fast på min hjärnhinna och när den värsta chocken var över kunde jag sätta ord på tankarna.
”Hur länge har du kvar?”
”Ett halvår, om jag har tur.”
Om jag har tur. Det låg tyngd bakom orden men trots allvaret i dem log hon. Det var ett sorgset leende och jag kunde se att hon hade tårar i ögonen.
”Nu fick du som du ville.”
Orden träffade mig som en kniv i magen och trots den kvava sommarvärmen gick en rysning längs ryggraden. Jag svalde ned klumpen som låg i halsen och försökte förgäves att släta till mitt ansiktsuttryck.
”Du också.”
Hon såg misstänksamt på mig, avvaktande som för att se vad mitt nästa drag skulle bli. Jag suckade och fingrade med armbandet på min handled. Det var ljusblått, i samma färg som hennes ögon och jag hatade det över allt annat.
”Skynda dig då! Vi missar den ju!”
Emma kom springandes med kläderna halvt nedstoppade i väskan och hårtestarna som lossnat från hästsvansen flygandes omkring sig. Hon såg ut som en kurvig pensel som, blöt, stått med borsten ned i ett glas och torkat. Flåsande kom hon ikapp mig och vi sprang tillsammans mot bussen som tack och lov väntade tålmodigt medan en gammal dam försökte hitta plånboken i väskan.
”Bättre nu?”
Emma tittade hoppfullt på mig med sina stora bruna ögon och jag kunde inte annat än le.
”Du är så söt så”
Hon log belåtet och jag ignorerade tigande det faktum att hon inte såg ett dugg bättre ut än hon gjort innan.
Jag lovar ingenting den här gången, jag säger ingenting för säkerhetsskull. Jag bara gör det när jag känner för det. Just so you know.
