To be continued

0kommentarer

Min bäste ovän

”Nu vet du.”
Hon såg på mig med de där ögonen, de där ögonen som liksom brände sig in i mina. Min mage vände sig ut och in och jag trodde jag skulle kräkas. Känslan var så kraftig att jag fick vända bort blicken, slita bort den från de där ljusblå irisarna och det genomträngande uttrycket i hennes ögon. Min hjärna var tom, som bortblåst på tankar och mina läppar kunde inte forma ord. Det var chocken som satt sig i min mage, i min hjärna, i mitt hjärta och ingenting tycktes längre meningsfullt. Orden hade kommit av sig själva, som skummet forsar fram över sötvattnet i forsen, utan slut och förevigt kvardröjande. Ekot av meningen och de där tre sista orden hade etsat sig fast på min hjärnhinna och när den värsta chocken var över kunde jag sätta ord på tankarna.
”Hur länge har du kvar?”
”Ett halvår, om jag har tur.”
Om jag har tur. Det låg tyngd bakom orden men trots allvaret i dem log hon. Det var ett sorgset leende och jag kunde se att hon hade tårar i ögonen.
”Nu fick du som du ville.”
Orden träffade mig som en kniv i magen och trots den kvava sommarvärmen gick en rysning längs ryggraden. Jag svalde ned klumpen som låg i halsen och försökte förgäves att släta till mitt ansiktsuttryck.
”Du också.”
Hon såg misstänksamt på mig, avvaktande som för att se vad mitt nästa drag skulle bli. Jag suckade och fingrade med armbandet på min handled. Det var ljusblått, i samma färg som hennes ögon och jag hatade det över allt annat.

”Skynda dig då! Vi missar den ju!” 
Emma kom springandes med kläderna halvt nedstoppade i väskan och hårtestarna som lossnat från hästsvansen flygandes omkring sig. Hon såg ut som en kurvig pensel som, blöt, stått med borsten ned i ett glas och torkat. Flåsande kom hon ikapp mig och vi sprang tillsammans mot bussen som tack och lov väntade tålmodigt medan en gammal dam försökte hitta plånboken i väskan.

”Du” flåsade Emma i mitt öra ”du sa att det var bråttom” en sista suck ”som det här ser ut får vi stå här tills svetten dunstat på oss båda”. Jag log oskyldigt och ryckte nonchalant på axlarna precis som den gamla damen med en triumferande min tog upp sin lilla läderbörs och betalade den stressade busschauffören. Vi visade upp våra busskort och skyndade till ett säte långt bak innan den gamla damen fick för sig att berätta sitt livs historia för oss. Emma tog upp sin lilla fickspegel och gav till ett gnyende läte när hon såg sin spretiga kalufs. Desperat drog hon ur hårsnodden som höll det lilla som var kvar på plats och rotade fram sin hårborste ur väskan.
”Bättre nu?”
Emma tittade hoppfullt på mig med sina stora bruna ögon och jag kunde inte annat än le.
”Du är så söt så”
Hon log belåtet och jag ignorerade tigande det faktum att hon inte såg ett dugg bättre ut än hon gjort innan.




Jag lovar ingenting den här gången, jag säger ingenting för säkerhetsskull. Jag bara gör det när jag känner för det. Just so you know.

Kommentera

Publiceras ej