Som ett hav av förgät mig ej
0kommentarer
Jag trycker mina läppar mot hans nacke och mina bröst mot hans skulderblad, stryker tummen över hans bringa och lyssnar. Vi andas i takt, djupa, lugna andetag. Gryningsljuset sprider sig i rummet och jag trycker honom mot mig, kysser födelsemärkena i nacken. Det är tre stycken på rad, likt Orions bälte. Han vaknar och tar min hand, flätar ihop våra fingrar och jag känner hur han ler. "God morgon" viskar jag i hans öra, han säger inget, bara ler. Vi ligger där en stund och andas i takt, alstrar värme under täcket med vita påslakan i bomull.
Han vänder sig om och ser mig i ögonen, stryker min kind med sin grova hand. Hans ögon är blå som ett hav av förgät mig ej. "Det är dags att vakna nu", han säger det med morgonskrovlig röst och jag skrattar lätt, "men jag är ju redan vaken". Han stryker mig över kinden igen och ser på mig med sorgsna ögon, "nej, det är du inte, du måste vakna nu." Hans grova fingrar stryker över mina ögonbryn och följer käklinjen fram till mina läppar, han för tummen över min underläpp och jag kysser den försiktigt. "Vakna?" jag skakar lätt på huvudet, "jag vill inte vakna, jag vill vara här."
"Här?"Hans hand stannar på min kind och han rynkar pannan, "det kan du inte" han ser på mig med tårfyllda ögon, "det får du inte". Hjärtat kryper ihop i bröstkorgen och tårarna tränger fram, "jo det kan jag!" jag reser mig på ena armbågen och stryker med skakig hand undan lockarna från hans panna, "det får jag visst, jag är vuxen nu, jag får göra vad jag vill." Han ler ett sorgset leende och stryker mitt morgonruffs bakom örat, "jag vet att du kan och att du får göra vad du vill, men jag då? Spelar det någon roll vad jag vill?" Förvirrat ser jag honom i ögonen, kan inte förstå vad det är han menar. "Jag vill inte att du ska vara här, förstår du det?"
Jag förstår inte.
"Du kan inte vara här och du får inte vara här för jag vill inte att du ska vara här, inte än." Han lägger båda händerna runt mitt ansikte och drar mig ner mot sig, jag sluter ögonen och låter mina läppar möta hans. Det var så länge sedan sist.
När jag öppnar ögonen är han borta, kvar finns blott ett minne av vad som varit och en tår letar sig åter ner längs min kind. En hand stryker bort den, inte lika grov som hans, den är len och har långa, smala fingrar. "Vad gråter du för?" Jag vrider huvudet åt sidan och ser in i ett par oroliga, whiskeyfärgade ögon, jag ler och skrattar urskuldande, "åh det är ingen fara, jag drömde bara att katten dog." Mannen vid min sida skrattar och drar mig till sig, jag lägger mig på sidan och låter honom kyssa mig i nacken. "En dag" tänker jag "en dag kommer jag att stanna."
Kommentera