Jag satte mig ner på golvet, telefonluren låg slapp i mina kalla händer och känslan av att blodet frös till is i mina ådror var påträngande. Det susade i mitt huvud, trots att jag var beredd på vad som komma skulle. Ifrån vardagsrummet hörde jag moon river och hur mormor följde med morfar i dansen, så lyckliga. Klumpen i min hals sved som glödande kol och salta tårar föll ner för mina bleka kinder.
Jag minns den dagen för två veckor sedan då din mamma ringde från sjukhuset och berättade med kall röst att det var nära nu. Jag hade skyndat mig på med jackan och bad mamma att skjutsa mig till dig. Resan som vanligtvis tog 10 min kändes som en evighet och väl framme kunde jag inte gå ur bilen. Mina ben var förlamade och det enda som tycktes fungera var mina tårar. De föll utan hejd och blötte ner mina jeans. Till slut tog jag mig ur bilen och rusade in på sjukhuset, i väntrummet satt din mamma och väntade på mig. Hon hade rödgråtna ögon och hennes hår låg smutsigt och livlöst kring hennes axlar. Jag satte mig framför henne, tog hennes händer i mina och frågade var du var någonstans. Hon såg mot en dörr som stod lite på glänt och jag torkade tappert bort mina tårar.
Vid din sida satt din pappa Lars med din syster i sin famn och kramade din hand.
Jag såg dig ligga med ditt mörka hår utspritt över den vita sjukhus kudden och dina vackra, blåa ögon var stängda.
Jag gick fram till dig och tog din bleka, livlösa hand i mina händer och kysste den ömt. Du vred på huvudet, öppnade dina ögon och log mot mig, jag log tillbaka men kunde inte hejda tårarna som föll på ditt bröst.
”Det är okej” sa du, ”jag mår bra nu”
En vecka senare stod jag och förberedde mig inför din begravning. Alla dina vänner skulle vara där, lärare från skolan, släkten och till och med rektorn. Mina händer skakade när jag flätade mitt långa hår, håret som du hade älskat att borsta och smekte med dina vackra händer om kvällarna när vi skulle sova. En tår föll från mitt öga och landade på kortet av dig som låg på mitt nattduksbord. Jag tog upp det, strök bort tåren och kysste dina läppar. Aldrig skulle jag få kyssa dem som jag gjort förut, aldrig skulle jag få känna dina läppar mot mina.
Stereon stod på och spelade ”Will you still love me tomorrow” på repeat, låten som vi så många gånger hade sjungit tillsammans, låten som vi blev kära till. Varför du, varför? En fråga jag för evigt skulle ställa mig själv, en fråga som jag aldrig skulle få svar på.
Under tiden som rektorn pratade torkade jag mina tårar och när han var klar, reste jag mig, tog min bukett med rosor och gick fram till din bruna kista. Jag lade ner min bukett försiktigt och strök med fingertopparna längs det blanka kistlocket, tog fram kortet på dig och mig framför kyrkan, kyrkan som vi en dag skulle gifta oss i och lade det bredvid rosorna.
Sedan vände jag mig om såg ut över alla människor, harklade mig och läste dikten jag gjort, endast till dig.
19 år, läser kreativt skrivande och dagdrömmer för det mesta. Älskar böcker, film och musik, spelar piano och fiol, har en katt som heter Mozart och tycker hösten är bäst.
