Golven är bonade och skinkan står i ugnen, nej då. Men städat har jag, så inni helvete. Nu ser man faktiskt golv och möbelytorna. Icke att förakta.
Nu ska jag belöna mig själv med mat och en underbar dusch, fan så fint.
Snön dansar som älvor på en äng och går man utanför dörren biter kylan i ovana kinder. Äntligen.
Idag har jag bestämt mig för att storstäda, trots brist på dammsugare. Det är väl det som gör det hela fantastiskt mycket tråkigare. Men, det bör ju göras ändå kan jag känna. Dammsuga (med sopen), torka golven, dammtorka, diska och byta sängkläder. Ja, ska jag hinna med detta lär jag börja nu.
Tjo
Känslan att få hem drygt 100 nytryckta kort är obeskrivlig. Det är så stor skillnad att se kort på datorn och verkligen ha dem i handen. Dessa kom i går och det översta är ett av mina favoritkort, det är min morfar och togs i augusti i fjol. Ser man honom nu tror man inte att det är samma person. Kinderna är urgröpta, hakan är så spetsig att man kan sticka sig på den, håret är tunnare än det någonsin varit och i ögonen finns det ingen livsgnista kvar. Rösten är bräcklig, huden är grå och i de förr så starka armarna finns det ingenting kvar. Det gör så jävla ont att se. Det gör så ont att man vet inte vart man ska ta vägen. Det gör så ont att man inte vågar visa det, av rädlsa att man själv ska gå sönder. Det gör så jävla ont, för han kommer aldrig bli den samma igen. Han kommer aldrig bli den där som luktade tjära, ständigt hade skorvar på huvudet efter kepsknopparna och skitiga händer med fingrar som var lika grova som två av mina. Han som skrattade högt och slog näven i bordet, som spelade fiol och sjöng gamla visor, som berättade historier från förr som man hört sjuttioelva gånger förut, som alltid ställde upp, som var min morfar. Min underbara morfar.
Jag tänkte uppdatera er om dilemmat, de ringde från vårdcentralen typ två minuter efter jag skrivit klart så jag gjorde aldrig på mig. Hur som helst så fick jag komma dit senare på dagen och fick vänta på herr doktorn i en jävla halvtimme. Nåväl, han hämtade sin 10'000 kronors lampa, kikade på märket och tyckte det såg ut som en liten blödning. Så jag blev hemskickad och skulle vänta ett par veckor få se vad som hände. Ahapp. I fredags (det var på torsdan jag var till doktorn) när vi borstade tänderna kikade Tobias på märket och sa, men är det inte en finne? Ja det känns ju som en sa jag, började klämma och ja, visst var det väl så. En jävla finne som slagit rot precis på ett födelsemärke. Jag vet inte vad som är värst, att jag gick till doktorn för en finne eller att doktorn trodde det var en blödning.
Ååå hörni, jag har ett dilemma. Jag ringde till sjukvårdsupplysningen vid tio i elva eftersom jag har ett födelsemärke som växt och gör mig nervös. Hur som helst så sa rösten i telefon att dom skulle ringa upp kvart över elva, nu är klockan 11.36, dom har fortfarande inte ringt och jag är så sjukt nödig. Så här alltså, ska jag gå på toaletten och riskera att dom ringer när jag sitter där eller vänta och riskera att jag gör på mig? Det är frågan.
I natt har jag drömt så sjukt, så himla sjukt att jag inte vet om det är dröm eller verklighet. Jag vaknade vid sex när Tobias gick upp och hade sen så sjukt svårt att somna om, lyckades väl till slut men vaknade igen av att mobilen vibrerade, blev nyfiken och vart naturligtvis kika. Det var en vänförfrågan från en för mig okänd människa som bara hade en vän, tänkte att jag väntar med att svara sen somnade jag och drömde samma sak som jag precis upplevt. Grejen var att i drömmen hörde jag hur någon gick i rummet, det var ju svart så jag såg inget. Jag sa "Hallå, är det någon där", rädd så det kröp i skinnet och jag fick bara andetag till svar samtidigt som jag hörde hur denna någon kom närmare min säng. Jag sa "Hallå" igen och var så sjukt rädd men fick ner handen till lysknappen och slog på nattduksbordslampan, och vem står där om inte Jonna. Mager med två tofsar och en vit tröja med svarta ärmar. Jag blev så sjukt lättad, även om jag inte kunde förstå vad i hela friden hon gjorde där. Sen fortsatte jag att drömma att jag berättade om det här för massa folk och nej, herre gud, jag vet banne mig inte vad som är dröm och vad som är verklighet. Jag känner mig fortfarande iakttagen.
Nu ska jag skriva ihop en musikal,
Ciao
JA JA JA!!!! Jag är klar. Känn på den va, 9 timmar innan deadline.... punkt punkt punkt
Så här kände jag mig förut idag, när första responsen var gjord.
Åååå hörni, kolla in den här sidan. Jag vill ha i princip, allt. Ja jag säger då det, himmelriket.
Kolla, här sitter jag dag in och dag ut och bara njuter. Mitt favorithörn.
Torsdag. Deadline på responsarbetet i morgon, fan så fint, jag som inte ens börjat. Som vanligt. Jag förstår inte varför jag alltid alltid ska skjuta upp saker och ting till sista sekund, är det möjligt så kan jag ge mig den på att det blir så. Men, det går det också.
Jag hörde föresten att Zlatan gjort något bra i går, som om det vore möjligt att missa det. Räcker det inte med att en ska skriva det, nej, halva världen måste skriva hans namn. Helst med versaler och åttioen utropstecken efter, känns det bra då? Har man bidragit med något då? Jag bara undrar. Och jag skiter fullständigt i att det kan vara "tidernas snyggaste mål", varför blir inte boule lika uppmärksammat till exempel, "I går var en historisk kväll på PRO's bouleanläggning mitt ute i skogen, Ingvar 82 gjorde historiens närmsta kast på första försöket." WOHOOOO!!!! 50'000 svenskar reser sig upp och jublar till Ingvars ära. Naaat.
Nej, om jag skulle ta och gå ut och ta världshistoriens finaste kort på en gran nu, det vore väl nåt.
Jag skaffade nya glasögon för ett tag sen, de förra jag hade var omöjliga att ta självporträtt med eftersom glaset inte var behandlat mot reflexer (inte därför jag köpte nya dock), det är däremot de nya så jag tänkte att jag måste ju testa. Och banne mig, man kan nästan tro att det inte finns något glas.
Honeeeey, I'm hoooooome, typ. Sitter här vid karlns dator (he he) och gör allt jag inte borde. Har förvisso inte så himlans mycket annat att göra så jag tror jag kan få förlåtelse.
Började dagen med långfrukost och fortsatte med att transponera jullåtar på mitt papperspiano i morgonsolen, vilket lyxliv. Det enda kravet jag har i dag är att ta mig till Malungshem och tala om att jag flyttat in, vilket kan vara nog så mycket, lär ju gå nu när aset stannat. My god.
Men hörni, det här att bo i egen lägenhet, vilken grej! Jag strosar runt här, torkar damm, lagar mat och bäddar sängen som en annan hemmafru, och trivs med det! Det kunde jag aldrig ana. I går gjorde jag till och med en matlista för veckan...okej det var nästan pinsamt. Drömde i natt att jag blev hånad för det. MEN det är förjävla praktiskt.
Nä, nu ska jag försöka ta tag i lite responsarbete. Skoj.
Hej vänner,
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, det finns så många ändar att dra i. Men jag börjar med det tråkiga, så här är det. I går sa min käre lille lille bil go natt. Vi brummade i väg, tankade och när vi skulle brumma vidare ville han inte längre. Så nu står stackarn (eller det förbannade aset om man föredrar det) övergiven på en parkering och väntar på domen. Ikväll blir han (klart det är en han, honbilar krånglar aldrig) bogserad till ett garage och så hoppas vi på magi, jag känner mig frihetsberövad utan mitt lille as.
Anledningen till ihopklappandet kan vara lördagens tur till IKEA. Med tanke på lasten den fick dra skulle jag också klappat ihop om jag varit honom. Två soffor, en stor hylla, ett soffbord, två nattduksbord plus fyra kassar smådon blir tungt även åt den starke. Så att, det kanske var väntat.
Tillbringade cirkus fyra timmar åt att skruva ihop soffa, hylla och bord i lördagsnatt, men ack så bra det blir. Har plockat in mina kära böcker idag också så nu börjar det likna något. Och den här soffan, gode tid vilken fröjd för rumpan. Och soffbordet, ja, det är fantastiskt bra att lägga fötterna på. Om man sen hade haft en taklampa så man såg gobitarna, då hade det varit ännu bättre.
Nej det var väl det, skulle kunna babbla lite om kursen också, men jag besparar er det. Det är ju faktiskt en dag i morgon också.
Tjo så länge
Tänk om alla informationsfilmer på planet var som denna, så himla mycket skojsigare.
Packar i och packar upp, sängkläder, doftljus, vispar, trosor, tvålar ja you name it, jag är på väg att lämna mitt lille lille rum i skogen mot en härlig tvåa i Malung. Härrägud, aldrig trodde jag väl att jag skulle bli Malungsbo, men så är det och jag är så glad så glad så glad, kunde inte varit bättre.
Är ensam i den härliga tvåan ikväll och planerar att ta en promenad, duscha och slå på en film. I morgon ska jag jobba och planera musikal. Livet folks, livet.
I fredags var jag och Tobias på maskerad. Vi klädde ut oss till Kung Bore och hans fru, fantastiskt vackra var vi.
