Theres

 

Känslan att få hem drygt 100 nytryckta kort är obeskrivlig. Det är så stor skillnad att se kort på datorn och verkligen ha dem i handen. Dessa kom i går och det översta är ett av mina favoritkort, det är min morfar och togs i augusti i fjol. Ser man honom nu tror man inte att det är samma person. Kinderna är urgröpta, hakan är så spetsig att man kan sticka sig på den, håret är tunnare än det någonsin varit och i ögonen finns det ingen livsgnista kvar. Rösten är bräcklig, huden är grå och i de förr så starka armarna finns det ingenting kvar. Det gör så jävla ont att se. Det gör så ont att man vet inte vart man ska ta vägen. Det gör så ont att man inte vågar visa det, av rädlsa att man själv ska gå sönder. Det gör så jävla ont, för han kommer aldrig bli den samma igen. Han kommer aldrig bli den där som luktade tjära, ständigt hade skorvar på huvudet efter kepsknopparna och skitiga händer med fingrar som var lika grova som två av mina. Han som skrattade högt och slog näven i bordet, som spelade fiol och sjöng gamla visor, som berättade historier från förr som man hört sjuttioelva gånger förut, som alltid ställde upp, som var min morfar. Min underbara morfar.