Nu har anmälan till hösten kurser och program öppnat och det skrämmer skiten ur mig. Det skrämmer mig för jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hur mycket jag än tänker, planerar och blir exalterad så misslyckas planen till slut och jag återvänder till ruta ett. Den där rutan av desperat förtvivlan som gnyr i magen och inte låter mig vara i fred.
Tänk om någon kunde komma fram till mig och säga att om 10 år kommer du att jobba med det här eftersom du till slut gjorde så här. Vore det jag hörde tillfredsställande skulle jag luta mig tillbaka och invänta tiden, vore det inte skulle jag ta ett annat beslut. Peace of cake. Men så vitt jag vet så finns det ingen som kan berätta det för mig och därför sitter jag här, handfallen och irriterad för att det aldrig blir som man tänkt sig.
Det värsta är att man ständigt påminns av det där beslutet som måste tas. Man pratar med jämnåriga, blir avundsjuk eller lättad över att höra deras planer, man pratar med vuxna som pressar på och tycker det är dags att bestämma sig, eller med dem som tycker man har "den bästa tiden framför sig". Jo visst. Ta då och berätta för mig vad som är så bra, för just nu kan jag inte hitta en enda grej, och hittar jag en finner jag ett motargument.
Jag kan inte se någon väg ur det här. Jag har alltid kunnat föreställa mig själv någonstans, på ett flott kontor, resandes i världen, på ett café i Paris, vad som helst, men nu går det inte längre. Det är liksom svart, jag kan inte föreställa mig själv någonstans och det kanske är det som skrämmer mig mest. För kan jag inte se ett mål har jag ju ingenting att sträva efter.
