Försöker planera livet, jobbar, pluggar, lägger pussel och spelar fiol.
Det finns två saker jag är fruktansvärt svag för; skinnväskor och skrivböcker. Går man då in på etsy.com är det som för en sockerberoende att gå in i en godisbutik - det är omöjligt att komma ut tomhänt. Tyvärr, eller kanske tack och lov, har jag så dålig ekonomi att jag måste gå därifrån tomhänt, men dregla får man ju. De har så mycket fint att man får hjärtsnörp.
Ni vet när man hör en låt som man inte hört på länge och den väcker minnen och känslor, härliga och mindre härliga. "Walking in Memphis", Calle Kristianssons version, den jag var så sjukt besatt av förut. Det är en sån där låt som väcker minnen, minnen från när jag satt i skolkafeterian och hade den på repeat, lyssnade istället för att plugga, när det var den sista låten jag fick lov att höra innan jag gick och la mig eller när jag stod i regnet och lyssnade på honom i Nås. Jag stornjöt, i ösregn, några grader över noll och inte en torr fläck på kroppen. Tyvärr njöt inte mitt sällskap lika mycket, inte alls faktiskt, vilket inte gjorde kvällen till vad den borde varit.
Men när jag tänker på regn tänker jag på en annan kväll. En sån där kväll som man håller varm om hjärtat, trots att det kanske inte var så speciellt. Det var i somras, dansbandsveckan och kanske den blötaste dagen på hela sommaren. Jag och Tobias stod i öltältet och lyssnade på bandet som spelade, höll varandra i handen och försökte undvika den strida vattenströmmen som forsade fram genom tältet. Eftersom tiden sprang iväg och det var jobb dagen efter fick vi lov att bege oss till lägenheten, men först till båten, genom regnet. Vi sprang, skrattade, sprang och skrattade ännu mer. Fick skjuts till bron där båten var förankrad, sprang från bilen till under bron, skrattade, påpekade hur blöta vi var och skrattade ännu mer. Där stod vi ett tag, under bron, och tittade på regnet som smattrade på älven så det såg ut som myrornas krig på teven. Jag tittade på honom, hela han var dyblöt, tröjan 10 kilo tyngre än den borde, och så jävla underbar. Tänkte att, "kommer du hit och kysser mig nu är det som en jävla film." Han kom, kysste mig, och här sitter jag. Som i en jävla film.
Igår var det som bekant Alla hjärtans dag och på kvällen firades det med go-middag.
Förrätt har jag alltid tyckt är överskattat så vi hoppade direkt på huvudrätten istället. Det blev älgfilé, hasselbackspotatis, sallad med gurka, körsbärstomater, vitkål och fetaost och bearnaisesås. Fruktansvärt bra.
Till efterrätt blev det cheesecake och bär. Mycket mycket bra. Det är ju trots allt efterrätten man (jag) är ute efter.
Ikväll däremot är jag ensam och överväger en matlåda ur frysen. Kontraster är ju bra har jag hört.
Sitter i soffan och onsdagsdrömmer. Läser om Sandra Beijer som ska flytta till Paris och ha en lägenhet med utsikt mot eiffeltornet, ser det nya PRO temat på blogg.se för dem som gillar att resa och ser världskartan på väggen. JAG VILL RESA NU!! Jag vill till Paris, strosa längs gatorna i Montmartre, sitta på gräset nedanför Sacre Coeur och äta färska aprikoser, dricka dyr coca-cola på ett café längs Seine, stå uppe på triumbågen och skaka på huvudet åt alla fartdårar i rondellen, springa över vägen med risk för livet, äta croissanter, dricka äckligt vin på balkongen, åka upp i Eiffeltornet och gå alla trapporna ner. Det vill jag.
Men jag ska snart göra något jag vill. Jag ska ta med mig fiolen och åka till Vansbro, där ska det spelas lite och sen ska jag träffa den saknade Sandra. Som jag längtat! Efter det blir det skogen i några dagar och i helgen jobb. Fint fint!
