Theres

Ni vet när man hör en låt som man inte hört på länge och den väcker minnen och känslor, härliga och mindre härliga. "Walking in Memphis", Calle Kristianssons version, den jag var så sjukt besatt av förut. Det är en sån där låt som väcker minnen, minnen från när jag satt i skolkafeterian och hade den på repeat, lyssnade istället för att plugga, när det var den sista låten jag fick lov att höra innan jag gick och la mig eller när jag stod i regnet och lyssnade på honom i Nås. Jag stornjöt, i ösregn, några grader över noll och inte en torr fläck på kroppen. Tyvärr njöt inte mitt sällskap lika mycket, inte alls faktiskt, vilket inte gjorde kvällen till vad den borde varit.

 

Men när jag tänker på regn tänker jag på en annan kväll. En sån där kväll som man håller varm om hjärtat, trots att det kanske inte var så speciellt. Det var i somras, dansbandsveckan och kanske den blötaste dagen på hela sommaren. Jag och Tobias stod i öltältet och lyssnade på bandet som spelade, höll varandra i handen och försökte undvika den strida vattenströmmen som forsade fram genom tältet. Eftersom tiden sprang iväg och det var jobb dagen efter fick vi lov att bege oss till lägenheten, men först till båten, genom regnet. Vi sprang, skrattade, sprang och skrattade ännu mer. Fick skjuts till bron där båten var förankrad, sprang från bilen till under bron, skrattade, påpekade hur blöta vi var och skrattade ännu mer. Där stod vi ett tag, under bron, och tittade på regnet som smattrade på älven så det såg ut som myrornas krig på teven. Jag tittade på honom, hela han var dyblöt, tröjan 10 kilo tyngre än den borde, och så jävla underbar. Tänkte att, "kommer du hit och kysser mig nu är det som en jävla film." Han kom, kysste mig, och här sitter jag. Som i en jävla film.