Theres

Sitter på kökssoffan och myser med en tekopp, förbereder mig mentalt inför en dags jobb. Utanför är det alldeles dimmigt och jag funderar lite lätt på när jag sist satt uppe den här tiden på dygnet, konstaterar att det var inte igår. Plockar då fram tanken att vore det som vanligt skulle jag sitta på bussen nu, skulle troligtvis ha klagat lite på att jag skulle fått lov att ta cykeln till bussen och jämrat mig över den tidiga timmen, men ändock varit ganska positiv eftersom dagen inte skulle varit normal ändå. Hade det varit som vanligt hade jag varit på väg till skolan nu, och oj vad glad jag är att det inte är som vanligt, även om det nog stynger till lite grann i hjärttrakterna. Det är så mycket som kommer bli annorlunda nu. Inga lektioner man går på ofrivilligt och nästan somnar på, inga sena timmar i UF-rummet, inget mer kortspel i kafeterian och inget mer klagande över den branta vägen upp mot matsalen som alltid blir så hal på vintern. Inget mer. Nu finns det inget mer kvar, trots att allting finns framför oss.