Theres

Nu är vi hemma. Och aldrig har jag känt en sådan ångest över att vara hemma igen. Jag vill verkligen inte vara här. Hela min kropp och själ skriker att jag borde stannat i skogen, gått runt i långkalsonger, luktat svett och lagt mig när det blivit mörkt. Hur jävla sloigt det än må låta så får det mig att må så bra. Att sitta på dass och stirra rakt ut i mörkret, tända ljus när det blir mörkt eftersom det inte finns någon ström, spela kort istället för att häcka vid datorn, desperat springa runt halva vallen i jakt på mottagning till telefonen, bada bastu och efteråt duscha med hjälp av vattenkannan och sist men inte minst, njuta av tystheten. Det finns ingenstans där det är en sådan absolut tystnad som i skogen, samtidigt som det inte alls är tyst. Men det är naturliga ljud. Inga oljud från klockor som tickar, ström som går genom eluttagen, laddare som låter, bilar som kör förbi. Ja, sånt där. Och nu sitter jag här med allt det där runt omkring mig och det gör bara ont i magen. 

Något som inte heller gör saken bättre är att kvällen igår var den absolut roligaste jag haft på mycket mycket länge. Jag skrattade och skrattad och skrattade, spelade maja, diskuterade meningen med livet, skrattade, spelade maja, diskuterade min personliga omöjlig eller möjlighet, rullade hem, såg sexbenta älgar med tvångströja, knatade hem till stugan när klockan var halv två på natten och sov skavfötters med världens bästa vän. Och idag är jag så trött att jag ser i kors och känner mest ångest över att sitta här i soffan med tystheten så långt borta. 

Jag kan inte hjälpa att jag känner mig litegrann som en fågel som en gång fått frihet men som precis har fångats in i sin bur igen. Från att vara den där fågeln som flyger högt ovan marken, som gör precis som den vill och känner för utan att någon bryr sig, till att bli instängd i en bur med järngaller där den åter måste anpassa sig efter världen runt omkring, och passa sig för vad den gör. För gör den fel, får den aldrig mer komma ut ur buren igen.