Theres

Det var lördag och svalt i luften, jag cyklade för allt jag var värd och var så nervös att jag inte visste riktigt vart jag skulle ta vägen. När jag kom till skolan såg jag dig, du gick med händerna i fickorna och gick så där som du alltid gör. Kikade upp, kikade ner, log lite gran och ökade takten. Det gjorde jag också, ända tills jag kom fram till dig, slängde mig av cykeln och in i dina armar.

Vi höll varandra i handen och jag visade dig runt. Babblade om platser och förklarade sådant som du säkerligen var helt ointresserad av. Sen gick vi till den där slogboden, satte oss tätt bredvid varandra, lekte med varandras fingrar. Pratade om gästboken som låg på bordet, skrattade åt det som var skrivet i den. Sen kramades vi och jag kunde inte sluta att lukta i din nacke, den luktade pojke och Björn Borg 109. 

Vi kystes, kunde inte sluta, sen ringde din mobiltelefon och vi fick lov att gå därifrån. Vi höll varandra i handen, hårt, gick långsamt för att aldrig komma fram. Sen fick vi lov att säga hej då, kystes en sista gång och så såg jag dig gå iväg. Det kändes tomt, plågsamt och alldeles underbart. 

För två och ett halv år sen, trettio månader, niohundratre dagar, höll du mig i dina armar, hårt som om det inte gick att släppa tag. Det gjorde det inte heller, du har fortfarande inte släppt tag, och gud vad lycklig jag är för det.